”Tillsammans för en god och nära vård”

”Tillsammans för en god och nära vård” Så lyder titeln till en bok som nyligen släpptes av Komlitt förlag (länk här). Det är en mycket bra bok som är väl värd att lägga både en och annan tanke på. I denna korta text tänkte jag reflektera lite kring just ordet ”tillsammans” som är ordet som inleder titeln till boken. Ordet är på många sätt uppe på tapeten på flera håll i hälso- och sjukvården. Bland annat i det nationella systemet för kunskapsstyrning (länk här), inom myndigheter, sjukhus och enskilda forskningsprojekt talas det allt mer om samarbete med just patienterna för att öka verksamhetens relevans. 

Men hur ska det här gå till då? Hur ska vården tillsammans med patienterna kunna gå mot en god och nära vård? Jag tror det finns två viktiga frågor som är viktiga att ställa för att detta samarbete ska bli bra. Först bör vi nog fråga oss: hur säkerställs bredd i perspektivet? Det är självklart att personer som ska arbeta med att utveckla vården inte ska göra det primärt för sin egen skull utan för att patienterna som kollektiv ska få det bättre. Den andra frågan, som kanske är mer relevant på systemnivå, är: hur säkerställs djup i perspektivet? Flera frågor kräver att personen som ger perspektiv på dem är väl insatt i sakfrågorna för att kunna ha ett relevant perspektiv. 

National Institute of health and Care Excellence (NICE) i Storbritannien publicerade nyligen riktlinjer för hur hälso- och sjukvårdsorganisationer bör arbeta på olika nivåer för att implementera delat beslutsfattande i organisationen (länk här). Där nämns roller som ”patient director” (rekommendation 1.1.2 ) och ”health service user champion” (rekommendation 1.1.4) som bör arbeta på olika nivåer för att stödja verksamheten att bädda in delat beslutsfattande i alla delar av verksamheten. Det som är spännande är att båda dessa funktioner bör tillsättas av personer som har ”health service user background” d.v.s. öppet egenerfarna patienter eller närstående. NICE menar här alltså att det finns ett egenvärde i att flera av personerna som arbetar med att stödja patienters delaktighet i vården har just erfarenhet av att vara patienter eller närstående. 

Jag tycker att konstruktioner som ”patient director” och ”verksamhetsutvecklare med fokus på patientperspektivet” är spännande konstruktioner som ger förutsättningar för både bredd och djup i perspektivet. Sådana konstruktioner skulle för det första ge möjligheter grunda perspektivet i populationen istället för egna erfarenheter. Det skulle också möjliggöra ett djup som bara kan komma ifrån att tänka på sakfrågor under en längre tid. Förutsättningar som idag kanske saknas när vi ska jobba tillsammans för en god och nära vård.

Kommentera gärna här!