Hur driver jag då som Spetspatient med kronisk sjukdom utveckling av svensk hälso- och sjukvård? En institution som är uppsatt för de som arbetar där, inte för de som faktiskt inte ens egentligen vill vara där. Det finns säkert personer som får en kick av att sitta i ett väntrum, få injektioner och äta medicin… men jag tror att de på det hela taget är väldigt få.
Jag tänker att man måste börja gräva där man står och i mitt fall handlar det om att i mitt dagliga arbete driva projekt och frågor som ständigt utmanar och driver framåt. Det viktiga för mig är kanske inte alltid att det jag gör blir perfekt, utan att jag verkligen får något ur händerna. Under en väldig massa år har jag som Spetspatient arbetat i näringslivet, inte vården och där kunnat tillsammans med alla relevanta parter skapa verktyg som kan stärka alla de som befinner sig i vården. Det är lätt att tro att detta år 2019 är en app, men oftast är det faktiskt något helt annat. Tar man sig inte tid att fråga över tid så blir bara verktyget en quick fix och det behöver vi inte fler, vi måste hitta det som skapar värde för alla som ska använda verktyget och det måste få ta tid.
Fler måste våga testa nya vägar till hälsa och vården måste ges utrymme för det!
Senaste åren har jag grunnat väldigt mycket på varför så många mår så dåligt, fast vi har gott om resurser i vården. Jag tror inte att det handlar om ovilja, utan det faktum att alla konstant verkar gå på knäna. Man kallar patienter till besök fast de inte är sjuka, man väntar länge med att sätta in behandling som i många fall kunnat spara patienten både lidande och utanförskap, man lyssnar inte och man ger inte patienten adekvat information för att kunna vara delaktig i beslut kring hens egen vård. Ett ekorrhjul…
Utrymmet skulle i min värld kunna skapas av att de som vill får ta ett större ansvar för sin egen vård, bli lite spetsigare. Detta torde inte vara svårt att genomföra om alla kunde enas kring att jag som patient befinner mig i vården inte för vårdens skull, utan för min egen skull och det är det som driver mig.
Sjuk eller inte så är våren här, fågelkvitter och sol! Tänk att det och en lerig ponny kan få en att ta nya tag om och om igen, med en dåres envishet!
