I somras började jag märka av några utslag på vänstersidan av min bröstkorg. Då de inte tycktes gå över, utan snarare spred sig, så kontaktade jag min neurologiska behandlingsavdelning. Kanske var detta en reaktion på bromsmedicineringen jag tar mot min MS? Även om det inte skulle vara något allvarligt så ansåg jag att det åtminstone kunde vara värt att rapportera ur biverkningssynpunkt.
Jag ringde min klinik klockan åtta på morgonen och knappade in mitt personnummer. Inom en timme blev jag uppringd av en specialistsjuksköterska som jag känner väl. Vi har vid flertalet tillfällen mailat till varandra relaterat till föreningen Neuro Ung med MS som jag är ordförande i. Dessutom har vi träffats regelbundet både i och utanför vårdmötet.
Efter att ha berättat om mina utslag började hon misstänka att jag kunde ha fått Bältros (också kallad Helveteseld). Då den antivirala medicineringen måste påbörjas tidigt för att ha effekt, så bestämde vi oss för att vara lite olydiga. Jag mailade henne en bild på mina utslag som hon sedan visade för en läkare. Detta är inte tillåtet på grund av GDPR och bristande identifiering av avsändaren. Kort därefter fick jag ett svarsmail som bekräftade att läkaren hade tittat på bilden och skrivit ut recept på antiviralt läkemedel. Klockan två hade jag hämtat ut min medicin och tagit den första dosen!
Så vad blev slutresultatet av mitt, specialistsjuksköterskans och läkarens olydiga agerande? Inom sex timmar från första vårdkontakt kunde jag ta min första dos antiviralt läkemedel. Detta stoppade spridningen av Bältrosen och helveteselden blev relativt lindrig. Allt detta utan att jag behövde uppsöka vården tillsammans med mina två förskolebarn, utan att behöva ta upp vårdpersonalens tid mer än nödvändigt och utan att riskera smittspridning.
Som ingenjör är jag fullt medveten om begränsningarna med att använda mail. Korrekt avsändare är inte garanterad och kommunikationen är okrypterad. Men i detta fall ansåg vi att ändamålet helgade medlen.
Låt oss utöka systemstöd, förbättra ersättningsmodeller och eliminera denna typ av resursslöseri. Man ska inte behöva vara olydig för att få en god och nära vård.
Tack för inlägget! Vi är många som håller med både som patienter och vårdpersonal.