När jag blev kantbollen

Alla måste hantera det så kallade livspusslet med jobb, fritid, eventuella barn och familj. Toppar vi detta med en kronisk sjukdom står vi inför ett avancerat 3D-pussel. Den påbyggda komplexiteten handlar ofta inte om att vi med en sjukdom i bagaget behöver oceaner av hjälp från hälso- och sjukvården för att överhuvudtaget fungera. Vi måste utöver det medicinska framför allt lägga mycket tid på egenvård och diverse ”life hacks” som inte ingår i en frisk persons liv.

Hemma går det väl hyfsat lätt för de flesta att få tillvaron att fungera, men allt utanför den egna ytterdörren är ett kapitel för sig. I höstas var det dags för mig att övergå från kontorslandskap, som jag jobbat i under åtta år utan anpassningar, till ett aktivitetsbaserat kontor. När man jobbar aktivitetsbaserat har ingen en fast plats utan man dockar in sin dator där det är ledigt. Man får inte heller behålla ett bord medan man sitter i möten (tiden kan skifta), utan ska då lämna en ”clean desk” efter sig.

För mig gick det åt skogen ganska omgående! Från en dag till en annan blev jag kantbollen som inte passar in i upplägget. Trots att jag är i hyfsat bra skick kan jag inte med all vilja i världen kompensera för de nya utmaningarna i arbetsmiljön. Att jag varit upprörd är bara förnamnet. Tiden när jag kan lämna sjukdomen utanför entrén och gå in och göra mitt jobb med de organ jag behöver, hjärnan och händerna, är förbi. Jag har tvingats ”komma ut” som den avvikande och beskriva mina problem på en detaljnivå som jag inte uppskattar, inte för att jag har blivit sjukare utan för att omständigheterna runtomkring mig har ändrats.

Jag inser att jag fram till flytten har haft det väldigt enkelt och att många olyckskamrater har tvingats ”komma ut” med sina behov betydligt tidigare än jag. Och då inget är svart eller vitt ser jag också diagnosfria kollegor som kämpar med att få arbetsdagen att fungera i det aktivitetsbaserade kontoret. Min tanke är inte att detta ska låta som ett brandtal mot aktivitetsbaserade arbetsplatser. Jag vill avsluta med tanken på att en tillvaro som är anpassad för den av oss som har störst behov, troligen kommer att gagna oss alla.